<strong><em>Bo P!</em></strong>
Mot nazister är det enhetsfronten som gäller och Ukraina är det fall där ALLA, nästan utan undantag bryter med den och det gör en till nazist. De har klivit över det streck i sanden som vi för över 70-år sedan definierade som det streck som ingen oavsett politisk tillhörighet får kliva över. Den principen håller fortfarande på vissa punkter, till exempel fattar våra riksdagspartier det. Men i Ukraina har man brutit enhetsfronten och om enhetsfronten stapplat över linje, så måste man bryta med den, då finns inte syftet med den kvar.
<strong><em>Anders P!</em></strong>
Jag håller i stora delar med dig om att den objektiva journalistiken inte existerar. Men jag anser att det stora onda är att försöka utmåla den som objektiv, att låta den färgas av institutionens linje, snarare än journalistens.
<strong>Hunter S. Thompson</strong> är min stora idol och den enda journalist som jag någonsin fått förtroende för. Inte för att jag delade Hunters åsikter i alla frågor, men Hunter försökte aldrig ge sken av att vara objektiv, han hade en tydlig innehållsförteckning och han beskrev lika mycket det han observerade som vad han ansåg om det. Han lät inte någon institutionell "linje" styra hans skrivande, hans subjektivism var enbart hans egen, han var den individuella subjektivismens lysande stjärna. Han försökte inte sälja läsaren på tidningens linje eller ge dem något falskt fågelperspektiv, han beskrev vad han hade upplevt och vad han tyckte och kände inför det han upplevde. Han var den störste journalist världen skådat, han skapa gonzojournalistiken och Dr Thompson saknar vi idag. Men delar av vad han skapade i gonzojournalistiken återfinns hos många modiga bloggare och videobloggare så som <strong>Graham</strong> och <strong>Patrick Lancaster</strong> som rapporterar från bland annat östra Ukraina.
Det är det enda sättet att bedriva journalistik som närmar sig hederlighet, en institutionell linje är ohederlighet, ett falskt fågelperspektiv är ohederlighet, en konsekvent personlig linje är ohederligt. Det enda hederliga är att låta sig själv ryckas med och beskriva ögonblicket, att låta läsaren vara med och att hela tiden tydligt visa vad berättaren anser. Historien får givetvis då prägeln av berättelse om journalisten själv i störe eller mindre utsträckning, men aldrig vilseleds läsaren, aldrig finns ett syfte i berättelsen bortom det som berättas för läsaren, det är den enda hederlighet som finns att finna.
Gillar för övrigt din berättelse, stora gonzoinslag!
↧
